Om och med mig och mina djurPosted by Carin Lyrholm Wed, April 25, 2018 16:48:41Vi har varit på utställning
Sollentuna, min fodervärd och jag. Det var jättetrevligt att komma ut ”i
svängen” igen och ännu roligare var det att det gick bra för min fodertik Ixxa.
Hon blev BIR-valp.
Motivationen och engagemanget har väl varit lite si och så de senaste åren men
nu fick jag lite ny energi och plötsligt är hon anmäld till några fler utställningar.
Kanske får även Fashion hänga med i sommar.
Jag har varit hundvakt
åt Geisha och Pivo, min jobbarkompis münsterländer och beagle. Husse och matte
åkte på en romantisk minisemester till Rom över påsken och hundarna bodde hos
mig. Det gick över förväntan. Jag trodde att Beaglen Pivo skulle ge mig gråa
hår men han var hur cool som helst och matte behövde inte vara orolig för fem
öre. Han får gärna vara här igen om det behövs.
På själva påskafton fick hundarna dock vara ensamma hemma en stund för då var jag bjuden på påskmiddag hos underbara Mikael och Frank. De hade dukat upp en helt makalös buffé. Det var hur gott som helst. Ett glas vitt hade naturligtvis varit pricken över i:et men det fick bli vatten eftersom jag måste hem till hundarna ganska snart igen.
Äntligen sommar. Nu
har jag köpt cykelhjälm efter att en tredje bekant har störtat från cykeln,
utan hjälm, och slagit sig halvt fördärvad. Hon ligger fortfarande, 4 veckor
senare, på sjukhus. Vaken och medveten men mycket illa däran. Varför är det
inte lag på att använda hjälm när man cyklar OCH varför är det inte lag på att
man inte får prata i telefon eller SMS:a när man cyklar? Skärpning politiker!
Svenskarna gör som ni säger men inte förrän det finns en lag.
I år kom våren sent.
Inte förrän sista dagen bytte jag till sommardäck och då hade det inte varit
barmark i många dagar. Vinter, snö och kallt ena dagen och strålande sommar
nästa dag. Vädret är sannerligen inte att lita på längre.
Mitt vita
trädgårdsbord var inte så fint längre så jag beställde ett nytt på nätet. Jag
fick leta länge och väl innan jag hittade ett för det tycks inte finnas vita
plastbord längre. Eftersom jag har en stor uppsättning vita plaststolar så
behövde jag just ett sådant. Leveransen kom och döm om min förvåning då jag
hade fått ett SVART plastbord i stället. Jag mailade företaget och påpekade
misstaget och fick då svaret att det vita hade utgått ur sortimentet. Jamen då
så. Då är det ju självklart att man skickar ett svart - eller ….? Jag fick erbjudandet att behålla
det svarta och få 200 kronor i återbetalning men svarade att det var jag inte
ett dugg intresserad av. Visst kan jag behålla det svarta men då vill jag ha
fullt belopp tillbaks, vilket jag faktiskt fick.
Så, nu har jag ett
svart bord och vita stolar. Rätt piffigt och onekligen ganska unikt 
Häromdagen satt jag
och skrollade i en grupp på Facebook för oss som är uppväxta på min
barndomsort. Plötsligt såg jag en kommentar från en medlem med ett väldigt
speciellt smeknamn men efternamnet kände jag inte alls igen. Tänkte: kan det
vara min gamla kompis som jag tappade kontakten med 1976 och som jag har tänkt
på så många gånger sedan dess? Jag skickade ett meddelande och frågade om det
var hon som hade en hund som hette xxx och som hade en mamma som hette xxx etc.
och det var det. Hon skickade sitt telefonnummer och sedan pratade vi i
telefonen i en hel evighet. Så himla skoj !
Snart börjar VM i
ishockey 
Äntligen !!!
So long till nästa gång 
Om och med mig och mina djurPosted by Carin Lyrholm Fri, February 23, 2018 21:52:15Nu har jag inte
skrivit på ett tag. Har haft rätt mycket på jobbet och så är det ju väldigt
mycket vintersport på TV just under vinterhalvåret av någon anledning
Jag har varit i
Norge och hälsat på Cichla's kennel. En bekant till mig hade beställt en tikvalp
ur deras Z-kull och jag passade på att åka med när hon skulle hämtas. Det var länge sedan jag var där
och det var jättetrevlig att träffa dem, deras hundar och se deras nya fina
trädgård och gäststuga. Vi stannade till dagen därpå och umgicks, gick promenad och åt och drack gott.
Jag hade bestämt mig
för att jag skulle anmäla Fashion till världsutställningen i Holland i år.
Bokade boende och kände mig nöjd med beslutet. Så kollade jag vilka domarna var
och upptäckte att det ju faktiskt är TRE utställningar samtidigt. En dag är det
BeNeLux-vinnare, en dag världsutställningen och en dag är det rasspecial. Då känns
det ju nästan tvunget att ställa ut på alla tre när man ändå är där vilket
betyder ännu fler dagar på hotell. Svindyra anmälningsavgifter, hotell, hyra av
bil, flygbiljetter och extra biljett för hund slutade med att jag avbokade hotellet och
begravde hela projektet. Mellan tummen och pekfingret skulle det kosta ca
12.000 per person (om man åker två stycken) och mycket dyrare om jag skulle åka
ensam. För den summan kan jag ha mycket roligare. Hälsa på vänner i
Långtbortistan t.ex.
Jag har några lotter
i Postkodlotteriet men har ofta undrat varför. De är ju inte svindyra att ha så
därför har de hängt med år efter år. Känns inte som att den utgiften gör så
mycket i det långa loppet.
Så, härom veckan
fick jag ett bevis på att ”plötsligt händer det”. Carro blev uppringd och fick
veta att hon hade vunnit några tusenlappar på var och en av sina två lotter och
inte bara det, det skulle bli s.k. ”guldregn” i Sköndals Centrum (nu kallat ”Torget”)
på måndagen med TV-inspelning och allt. Vi var några kompisar som hängde med
henne dit och det slutade med att hon vann ett riktigt stort belopp PER LOTT. Så… jag tror att jag behåller mina tills
vidare 
Mina föräldrars hus
är nu sålt och det känns som om en epok är till ända. Ofta, ofta känner jag en
stor saknad över att jag inte kan ringa och berätta något som har hänt. Just
när det är någon intressant sporttävling på TV, och det går bra för Sverige, så
brukade mamma och jag ringa varandra och babbla i munnen på varandra. Pappa
kunde man alltid få råd och tips av när det gällde ALLT. Han kunde verkligen
allt och han var helt självlärd. Av honom lärde jag mig att klara mig själv när
saker och ting går sönder här hemma. Jag kan inte sy eller sticka men har inga
problem med att hantera en skruvmejsel och det är pappsens förtjänst. Nu finns de inte längre och det känns så
definitivt.
Nä, nu skall jag
gaska upp mig lite och försöka tänka på något annat.
So long till nästa gång 
Om och med mig och mina djurPosted by Carin Lyrholm Sat, December 23, 2017 19:40:28Vad har hänt sedan
sist? Jo, bostadsrättsföreningen bestämde att vi skulle byta fönster i hela
området så nu har vi nya, fina 3-glasfönster överallt. Problemet är att vi inte
kan ha några vanliga persienner i dem utan måste beställa moderna varianter som
hänger fritt i luften. Skit! Jag har fått en offert på detta men priset gör att
jag nog väntar ett tag och tar in fler offerter innan jag bestämmer mig.
Någon dag efter att
fönstren satt på plats insåg jag att mina utomhustermometrar hade åkt i soporna
tillsammans med de gamla fönstren så det var bara att gå på inköpsrunda för att
köpa nya och det var inte så lätt. De flesta som finns är med batterier och det
vill jag inte ha. Nu har jag äntligen hittat en rätt originell variant som jag
gillar (köpte på nätet) men den skall sättas fast med sugkopp och det går inte
att göra i minusgrader. I helgen skall det bli en jävla massa plusgrader så jag
får passa på då.
Apropå bostadsrättsföreningen så kan man undra hur folk tänker ibland. Om det är fullt i soptunnan så .... ja, då ställer man skiten var fan som helst så får någon annan ta hand om det 
Sopstationen är den lilla byggnaden 3 m till höger med gröna lister.
Jag har beställt
hotellrum för att åka till världsutställningen i Holland nästa sommar, med
syrran. När jag påminde henne att kolla sitt pass upptäckte jag att mitt egen
hade gått ut så nu har jag förnyat det. Lätt att glömma och trist att komma på
när man står på Arlanda 
Nu har vi sålt
mammas och pappas hus. Vi skall lämna över nycklarna den 19 januari och sedan
är allting över. En hel generation är borta, en epok är förbi. Så sorgligt ….
För ett par helger
sedan var jag på julkryssning med jobbet. Nästan alla var med, utom ett par som
var sjuka och fick stanna hemma. Vi hade jättetrevligt, som vanligt. Åt och
drack gott, umgicks och myste. Vi var borta i 24 timmar och Carro hade hand om
hundarna under tiden.
Förra helgen var det
den stora hundutställningen på Älvsjömässan. Jag satt i vår rasmonter båda
dagarna tillsammans med Fashion och Tiara. På lördagen var det groenendael,
malinois och tervueren representerade men på söndagen kom det även en laekenois
så då kunde intresserade besökare se alla fyra varianterna. Det var kul.
Hur bedömningen gick
vet jag inte så mycket om. Jag vet vilka hundar som vann men inte så mycket
mer.
Nu har det vänt och
vi går mot ljusare tider. Bara ca ett halvår kvar till midsommar.
Julafton
kommer jag att fira på Antefa’s hundpensionat med hemmagjord Jansons Frestelse
och julmust och på juldagen skall jag hälsa på min fodervärdstik Hazzle, I
övrigt har jag inte mycket inplanerat mer än att ta det jäääääääävligt lugnt.
So long till nästa gång 
Om och med mig och mina djurPosted by Carin Lyrholm Sun, October 22, 2017 22:18:09Det var ett tag sedan och mycket har hänt.
Nu vet jag t.ex. hur lätt
det kan börja brinna. Jag hade gäster och vi var ute på tomten och gullade med
valparna. Rätt som det var började brandvarnaren att tjuta och när jag sprang
in möttes jag av en stickande, tjock rök. Jag hade ställt valparnas nydiskade matbar
på spisen och där var en platta påslagen av någon anledning. Plastskålen brann
ordentligt och var rätt svår att släcka. Den hade smält över hela spisen och sörjan brann ett bra tag innan jag lyckades kväva den med en stor kastrull.
Nåja, ingenting
hände och efter att ha vädrat ut hela huset i flera timmar var allt bara ett
minne blott. Men tänk om valparna hade varit inne och jag hade åkt iväg för att
handla....
Valparna är
nu levererade. En av hanvalparna fick byta ägare redan innan leverans. Han skulle
till en familj i Norge som ville tävla, ställa ut etc men då jag ännu inte
kände båda testiklarna när han var 7,5 veckor så övertalade jag dem att hoppa
av och ställa sig på lista hos kennel Cichla i stället. De har just parat sin
gulliga Ruth med den vackra Xanthe på Åland. Ultraljud visar att valpar väntas
I stället ringde jag
till en av de hanvalpköpare som jag fick ringa återbud till när valparna inte räckte. De hade inte
köpt någon ännu och kunde mycket väl tänka sig lille Indiana Jones, även om han
blev krypt som vuxen. Han och två till stannar i Sverige medan tre stycken flyttade utomlands. En till Finland, en till Holland och så Ivory...
Ivory Black skulle
åka till Sydafrika men eftersom de inte tar in valpar före 10 veckors ålder så
bodde hon kvar här i två extra veckor. Vilken liten gullunge. Så fort de andra
valparna hade lämnat hemmet så ändrade hon karaktär och blev liksom lite vuxen.
Hon gick så fint i koppel, åkte bil utan problem, var med på jobbet o.s.v.
Nästan så jag fick separationsångest när hon skulle åka men det sista hon
gjorde var att bita av nätkabeln till TV-boxen så det gick bra att skiljas från
henne ändå
Så var det dags och jag åkte till ScandiPet i Vallentuna och lämnade henne.
Dagen efter skulle hon åka med Debbie, som äger ScandiPet, till Arlanda och
sedan vidare till Kapstaden.
Gissa om jag grät floder, av lättnad, när jag fick mailet från den nya ägaren i Sydafrika
som berättade hur nöjd hon var över den glada lilla valpen som skuttade ut på
flygplatsen och pussade dem alla.
En av de sista
brittsommardagarna klippte jag gräset för sista gången i år och städade bort valphagen,
tunnel, bollhav och alla leksaker.
Mina vänner Annica
och Monica Lundqvist på Antefa’s kennel har fått Hamiltonplaketten. Den delades
ut under pompa och ståt på Clarion hotell i Stockholm och jag fick äran att
följa med. Det var väldans trevligt med god mat och härligt hotellrum med en
enastående frukost. Jag är så glad över att jag fick hänga på för det kommer ju
inte att hända igen under min livstid att jag får chansen. Tack tjejer, ni är
underbara.
Nu har jag sålt alla
mina fåglar och gjort mig av med burar och allt. Det känns lite sorgligt och
tomt men hemmet blev med ens renare och lättare att sköta. Min fågel-era är
förbi.
Jag har också hunnit
med att döma en inoffare på Gotland. Några riktigt bra hundar hittade jag till
mina finaler men jag hade också en del övergödda hundar som inte kunde röra sig bra p.g.a. detta samt
några som, trots att jag bad handlern/ägaren att ändra sin handling inte gjorde
det. Det gällde t.ex. några Retriever som hela tiden matades med
köttbullar så att hundarna stötte och stötte med näsan in i handlernas händer, så
kraftigt att det blev svårt att bilda sig en uppfattning om hunden. Jag hade
också spaniels där handlern envisades med att hålla ett järngrepp om hundens hela
nosparti samt försöka gömma svansen med den andra. Men öhhhh ….
Kuperingsförbudet infördes någon gång på 80-talet. Är det inte dags att vi
börjar inse att alla våra hundar (nästan) föds med lång svans? Så även
spaniels. Lite märkligt är det också att man trimmar bort all päls på svansen
på cocker när det faktiskt står i standarden att den skall ha fana 
Små tyska spetsar med hårt trimmade
örontoppar hade jag också. Örontopparna lyste vita och hårlösa och förstörde
hela uttrycket.
Jag hittade i alla fall några riktiga juveler och den allra vackraste var en
ung mopstik med jättefin anatomi som kunde springa och röra sig utan att tappa
andan, med harmonisk blick och en lagom kropp utan överdrifter.
Då jag har haft en
hel del upptagna helger så har mina fantastiska syskon gemensamt gått igenom
våra föräldrars hus; plockat, rensat, kastat, sorterat. Massor har blivit gjort
och jag är dem evigt tacksam. Jag har varit där en vända och tagit med mig en
del hem och nästa helg åker jag och Carro ned för att hämta upp några skåp som
vi skall ha. Det här får ta den tid det tar. Vi har inte bråttom på något vis
utan vill att det skall bli så bra det bara kan bli.
Det är jobbigt att förlika sig med att våra föräldrar, som levde tillsammans i
nästan 70 år och byggde upp sitt hem med alla dessa minnessaker, som köpte
saker de förälskade sig i, samlade föremål som de gillade, inte längre behöver
dem. Nu finns de inte längre och ingen annan har dessa minnen. Vi, som finns
kvar, har våra egna liv, våra egna saker och minnen. Det är så sorgligt.
So long till nästa gång 
Om och med mig och mina djurPosted by Carin Lyrholm Sat, August 26, 2017 21:39:10Valparna föddes med
blixtens hastighet. På en timme hade Fashion fått 2 hanar och 4 tikar. Härligt
kraftfulla valpar som hängde sig fast vid första, bästa tutte direkt. Detta
lovar gott 
Då jag hade anmält
Tiara och bestämt med Lotta och Rebecka att åka till Visby på hundutställning
insåg jag att vi aldrig skulle få plats med 3 personer, 5 hundar och packning i
bilen. Jag hade beställt en takbox men det visade sig att just den färgen jag
ville ha inte gick att få tag på. Restad till mitten av augusti och vi skulle
åka första helgen i samma månad. KRIS ! Nåja, jag började med att köpa
takbågar. Carro hjälpte mig att montera ihop dem och fixa rätt bredd och så var
det väl bara att låna en takbox av någon, tänkte jag.
Flera personer svarade på mitt hjälpanrop, bl.a. Åza som just skulle åka på
semester – utan takbox. Hon lämnade boxen på tomten så att jag kunde hämta den
när jag ville. Carro och jag åkte dit. Takbågarna satt på och vi kånkade ut
boxen till bilen. Hävde upp den på taket bara för att inse att mina relingar
var för breda för själva fästanordningen på boxen. SKIT !!!
Nästa hjälpsamma
människa blev Carros kompis Anna, som hade en box i förrådet. Det visade sig att hon hade sina relingar
fästa på boxen och de var av samma märke som mina. Så… skulle jag alltså kunna
häva upp boxen på taket och bara fästa alltihop i mina rails? Nej, nej.
Självklart inte. Även om de är samma märke så stämmer naturligtvis inte själva
”fötterna”, som man fäster i railsen. Så enkelt får det ju inte vara.
Mina bågar var aningen för breda även här så vi började helt enkelt (!) att
montera bort Annas fästfötter och bytte ut dem mot mina. Som tur var så var även
Carro där så vi var tre stycken som slog våra kloka huvuden ihop. Till
slut fick vi dit boxen med tillhörande takbågar på plats men med mina egna
fästfötter. Tack brudar, vilket teamwork.
Så var det då dags
att bege sig till Visby. Lottas tre schipperke,
Rebeckas Geisha och min Tiara stoppades in i kombin, takboxen packades full medan tält och resten av
packningen stuvades in i baksätet bredvid Lotta. Vi tog färjan från Nynäshamn till Visby
och sedan hittade vi fram till ”vår” stuga; en gäststuga hos en privatperson
utan toa eller vatten. Det fanns precis utanför så det gick bra ändå. Vi slapp
regn men däremot var det fruktansvärt blåsigt hela helgen. Det gick knappt att
få upp tältet med risk för att det skulle hamna på andra sidan Gotland.
På lördagen var det nationell utställning och det gick inget vidare för någon
av oss. Tiara fick Very Good, Geisha fick Good och schipparna fick excellent.
Två utan CK men Indra fick i alla fall CK och blev BIR.
Söndagen var
internationell och den här dagen gick det bättre. Geisha fick visserligen Very
Good men Tiara fick CK och blev BIR med CACIB och alla schipparna fick CK. Saphir fick
Cert och blev BIR, Indra blev 2a bästa tik med CACIB och Jazza blev 3a bästa
tik och fick res.cert och res.cacib.
Här vill jag rikta
ett jättestort tack till underbara Johanna, som tog hand om valpar och fåglar
medan jag var borta. Det är inte lätt att hitta folk som kan komma en vardag
och som man litar på helt och fullt men Johanna är en riktig klippa. Stor kram
till dig, vännen.
Jag har, av olika
anledningar, bestämt mig för att sälja av mina fåglar. Den perioden i mitt liv
är slut nu. En kompis kom hit och köpte alla gouldsen och en hel hög med
måsfinkar och så fick hon med båda mina stora burar samt en hel del annat
tillbehör. Sedan lade jag ut annons på resten och just nu, i skrivande stund,
har jag bara 4 stycken måsfinkar kvar. De skall också säljas och jag hoppas att
det sker innan vintern. Då skall jag nämligen få nya fönster och altandörrar
och det vore skönt att vara av med alltihop då. Kan bara tänka mig vilket liv med buller och bång och öppna fönster med kyla. Inte kul att vara liten fågel då inte.
Jag har jobbat hela
sommaren men nu, med små valpar hemma, har jag jobbat hemifrån. Fr.o.m. idag
har jag semester i fyra veckor och hoppas innerligt att vädret kommer att
tillåta att valparna kan vara ute åtminstone några timmar per dag. Nu kommer
tiden då valpköparna vill komma och titta och då vore det toppen om de kunde
vara utomhus och leka. Ja, inte valpköparna kanske men valparna
Några har redan
varit här och även Claes och Maritha, som äger pappa ”Hiro”. Jag tror att de var nöjda med vad de såg.
So long till nästa gång 
Om och med mig och mina djurPosted by Carin Lyrholm Sat, July 22, 2017 14:24:54Exakt 2 månader
efter stroken gick min mamma bort den 16 juli, kl 1 på natten.
Sov Gott lilla mamma 
Om och med mig och mina djurPosted by Carin Lyrholm Wed, June 28, 2017 07:18:29Då har det blivit
lyckad parning mellan den vackra och trevliga Hiro och Fashion. På Kristi Himmelfärdsdag åkte jag och min
jobbarkompis Rebecka till Gävle och parade första gången. Hiro var jätteduktig
trots att han aldrig gjort det tidigare. Två dagar senare var jag och hälsade
på hos Lizz och Janne på deras sommarställe och då kom Hiro dit med sin matte
och husse. Lyckad parning igen. Sedan åt vi gemensam grillmiddag.
Nu är hon 5 veckor på väg och redan präktigt rund.
En av sommarens
hittills enstaka fina dagar samlades vi jobbarkompisar inne i stan. Cheferna
hade knåpat ihop en eftermiddag och kväll som var riktigt trevlig och ovanlig.
Vi var bl.a. på ett stället som heter Escape Room. En helt ny upplevelse för de
flesta som var med. Efteråt blev det restaurang men jag åkte hem relativt
tidigt för att åka till Eskilstuna och hälsa på mamma och syster dagen efter.
Min mamma, ja …. Hon
hade äntligen börjat förlika sig med tanken att leva ensam efter att pappa gick
bort förra sommaren. Nu började hon se framåt mot en ny sommar, promenader med
hundarna, sitta på sin älskade altan i solen och äta egna vindruvor från
vinrankan som växer så fint där inne. Men, så blev det inte riktigt. En morgon
hade hon fått en massiv stroke och är nu förlamad i höger sida samt har helt
tappat talet. Hon blev kvar på sjukhus i över en månad och har nu flyttat in på
ett korttidsboende. Om ett par veckor blir det en ny flytt men vi vet inte
riktigt vart det bär hän. Hem blir det i alla fall inte.
Ännu kan jag kliva
ur sängen själv, klä på mig, göra i ordning frukost, gå ut med hundarna, klia mig
på näsan, duscha och tvätta håret. Man skall vara glad för det. Alla kan inte
det.
So long till nästa gång
Om och med mig och mina djurPosted by Carin Lyrholm Wed, May 10, 2017 22:15:17Terrorattacken på
Drottninggatan. Hur är folk funtade egentligen. Här kommer en fullständigt
vrickad idiot i en stulen lastbil och vräker sig fram i 70 knyck på en gågata,
mejar ned folk till höger och vänster och vad gör folk då? Jo, de stannar mitt
i förödelsen, bland skadade och skrikande människor, lemlästade kroppar och agerar som värsta
hyenor. De sliter upp telefonen och tar foton i stället för att hjälpa till.
KRÄK ! Och inte nog med det, sedan skickar de ut de mest vidriga foton på nätet
så att alla andra också skall kunna se. Fy fa’n, säger jag. Om jag inte vore anti-mobil
sedan tidigare så blev jag det i alla fall just nu.
En annan undran är: Hur
kan det vara viktigare att hävda sin rätt i trafiken än att överleva? Jag
tänker på alla jävla idioter till fotgängare och cyklister som plötsligt, och
utan förvarning, kliver/cyklar rätt ut framför bilar och lastbilar utan att
först titta om det kommer någon, skapa ögonkontakt, se till att bilen verkligen
saktar in och tänker stanna och sedan gå/cykla över. I dag kommer jag åkande
och noterar en människa som går på trottoaren på höger sida om vägbanan, i samma färdriktning som jag. Lite
längre fram finns ett övergångsställe. Människan kommer fram till början av
övergångsstället (med ryggen mot mig) när jag har ungefär 3-4 meter kvar dit.
Plötsligt tar h*n ett kliv snett ut i gatan för att gå över, utan att ha en
tanke på att se om det kommer en bil bakifrån. Jag får alltså tvärnita så det
skriker till i däcken för att inte ramma människan i fråga och då ser jag …..
den jävla telefonen som tar all fokus. Jag får naturligtvis minst sagt en chock
över vad som hade kunnat hända och blir sittande kvar i bilen. Med facit i hand
skulle jag ha hoppat ur och givit skithögen en rejäl utskällning men personen i
fråga fortsatte helt lugnt att gå med blicken fastnaglad i telefonens display.
Jag vet inte ens om personen var medveten om situationen.
En annan sak som irriterar mig fruktansvärt mycket är de som kliver ut i gatan,
tvingar mig att stanna trots att det inte finns en enda bil varken före eller
efter mig, och sedan släntrar över med myrsteg. Själv vinkar jag alltid förbi
bilen om jag ser att det inte kommer någon bakom. Det kostar mig 3 extra
sekunder att vänta tills den har kört förbi innan jag går över. Hur svårt kan
det vara? Och vad hände med ÖGONKONTAKT ???????????
Häromdagen miste en
man livet just pga detta. En lastbil skulle svänga höger och missade att den
här människan kom cyklande bakifrån eftersom det skedde i ”döda vinkeln”. Visst
skulle chauffören naturligtvis ha förvissat sig om att det verkligen var fritt
men nu gick något fel. Då förstår jag inte hur man bara kan fortsätta att
cykla. Har man ingen självbevarelsedrift alls? Han måste ju ha märkt att lastbilen
inte hade för avsikt att stanna men i stället för att vänta tills lastbilen har
kört förbi så cyklar han alltså bara rätt över gatan och blir överkörd. Kan
någon förklara logiken i detta? Dog han med ett leende på läpparna i
förvissning om att han i alla fall hade lagen på sin sida?
Jag vet inte hur många gånger jag har fått stanna för att någon har kommit
cyklande i hög fart och bara ränner över gatan, visserligen på cykelöverfart,
mitt framför bilen. Vad händer om jag plötsligt får solen i ögonen, tittar åt
ett annat håll, tappar något på golvet? Vad som helst kan hända som gör att jag
tappar koncentrationen på vägen och så kommer den här cyklande galningen SOM
HAR RÄTT att cykla över gatan. Är det verkligen värt att mista livet p.g.a.
detta? Kanske… inte vet jag men själv skulle jag nog inte tycka det och förmodligen inte mina närmaste heller.
Så där ja… nu fick
jag kräkas lite galla igen. Tack för det.
På tal om att mista livet så har jag nu, äntligen, fått tummen ur och donerat min kropp till forskning på Karolinska Institutet. Så när jag dör skall mina organ, i första hand, gå till att rädda liv och i andra hand hjälpa till att utbilda blivande läkare. Känner mig riktigt nöjd över detta.
So long till nästa gång
| Choose image for share content |
|---|
|
